Remember Beuys

13 Jul

BeuysJoseph Beuys och Andy Warhol har kallats för de två mest betydelsefulla konstnärerna under efterkrigstiden. På alla fotografier jag sett av dem tillsammans ser de ut att ha haft det glatt och trevligt i varandras sällskap. Men den Beuys som framträder på Warhols porträttbild av honom stirrar olyckligt mot betraktaren, fångad i konstnärskollegans estetiska grepp – så fruktansvärt olikt hans eget. Där Beuys i sin konstnärsroll närmade sig schamanens transcendentala strävan sökte Warhol ytan, tomheten. Hans porträtt tycks inte vilja avslöja något om den porträttade utan snarare tvärtom förstärka den redan rådande schablonbilden, liksom ville han göra människorna till seriefigurer. Därför kan ett porträtt som det av Beuys kännas extra ironiskt. Samtidigt uppträdde ju Beuys på sätt och vis som en seriefigur, ständigt iklädd samma kläder: hatt, jeans och fiskarväst. Dessa enkla medel hjälpte naturligtvis till att skapa det enigma som fick mig och en kurskompis på konstvetenskapen att 1994 ta vad vi hade i form av studiemedel och åka ner till Paris för att besöka den stora retrospektiva Beuysutställningen på Centre Pompidou. Vi ångrade oss inte. I år skulle han ha fyllt 90 år om han levat, vilket uppmärksammats på en rad museer runt om i världen. Han dog dock redan 1986, året före Warhol. Å andra sidan levde han länge i perspektiv av hur nära det var att han strök med under andra världskriget, 40 år tidigare. Han var stridspilot i Luftwaffe och kraschlandade 1943 i Krim, varefter han sa sig ha räddats av nomadiska tartarer som smörjde in honom med fett och svepte honom i filtar föra att han skulle bevara värmen. Dessa material – fett och filt – blev hans centrala arbetsmaterial i konstnärskapet. Ta till exempel verket Plight som består av ett tomt rum – sånär som på en flygel – med filtbalar på högkant istället för väggar eller verket Fettstuhl (en stol med en enorm hög med fett på). Han var också mycket intresserad av performancekonst, vilka i hans fall i allmänhet rörde sig kring kommunikation av olika slag. I ett fall förklarade han konst för en död hare. I ett annat verk – I like America and America likes me – stängde han i sig ett rum tillsammans med en vild prärievarg. Det var alltså knappast Warhols USA han försöket nå. Jag vet inte om man kan säga att han vann någon ömsesidig kommunikation eller förståelse vare sig med kaninen eller prärievargen men han gjorde definitivt tappra försök. Han var involverad i Fluxus-rörelsen men framstod redan tidigt som en mycket särpräglad konstnär som konsekvent höll sig till vissa tidigt givna grundteman och material. Hans förhållande till materialet tycks mig på samma gång extremt konkret och extremt metaforiskt. Man kan hävda att hans inställning var konceptuell, det vill säga att han såg själva idéerna som genomsyrade verken som det viktiga och inte objekten i sig. Här tog han avstamp i dadaismens idé om att vad som helst kan ges epitetet ”konst”, men i linje med sin konceptuella inställning fokuserade han snarare på konstnären och menade att alla kan vara och är konstnärer. Så såg han också på sitt eget liv som en enda lång kreativ akt, en konstutövning. Han sa sig avsky förtingligad konst, konst som blir till varor som prissätts och bedöms av experter. För honom var mötet och samtalet en essentiell del av konsten och som möjliggjorde vad han benämnde ”den sociala skulpturen”. Ironiskt då att tänka sig honom tillsammans med den svale voyeuren Warhol som så fullständigt bejakade populärkulturen. Jag tror inte Beuys såg Warhol som cynisk men väl det samhälle han verkade i och använde sig av. De hade milt uttryckt olika perspektiv. Medan filt och fett var viktiga element i Beuys personliga historia var det som nog Warhol mest av allt förknippas med – Campbells soppburkar – basföda i det fattiga immigranthem denne växte upp i. Warhol var en fri individ inom massproduktionens värld, Beuys ville se en värld som massproducerade fria individer. En likhet är att de själva fick ett nimbus kring sig som närmast kom dem att framstå som en sorts levande konstverk. I båda fallen i så fall ovärderliga dito. Detta att jämföra med Warhols porträttbilder av Joseph Beuys som bara kostar några futtiga miljoner. Nå, det är väl som man brukar säga: Beuys will be Beuys.

/Kristian

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s