Kent Tranströmer #2 17 dikter

2 Dec

Kent läser ur Tomas Tranströmers debut ”17 dikter”.

Annonser

Kent Tranströmer #1 Romanska bågar

30 Nov

Kent läser nobelprisstagaren Tomas Tranströmer.

Dagbok #3

20 Sep

Kära dagbok, jag har tagit mig vatten över huvudet. Drabbades av KRAFTFULL HYBRIS och utmanade författaren Malte Persson på Word Feud. Han inledde med att lägga ett 114-poängsord, det skrämde vettet ur mig. Men nu fick jag just in ESTET här, och är nästan ikapp. Bibliotekarien nafsar i författarens liljevita hälar, ta mig tusan!

Ja. Om ni undrar varför jag inte är ute i biblioteket, menar jag.

Ställningen just nu:

/Jenny

Dagbok #2: Krångeltongerna

15 Sep

Låset krånglade. Skrivaren krånglade.

Cyklade till jobbet. Åt en tysk korv på Plattan. Tänkte lite på likheterna mellan Kulturhuset och en Finlandsbåt. Sen var det mycket svårt att komma in i huset – låset krånglade. Sen krånglade skrivaren. Och som lök på moset såg jag kartongerna när jag böjde mig ner. Jag ångrar att jag böjde mig ner. Varför böjde jag mig ner? Måste få iväg kartongerna!

/Leo

Dagbok #1: kartongerna

14 Sep

Kartongerna.

Misslyckades med att skicka två kartonger med nya böcker som ska katalogiseras. Böckerna ska till BTJ. Var uppe på våning 4 med en pirra, men fattade inte hur jag skulle få iväg kartongerna, skulle jag bara dra iväg dem med den vanliga externa posten eller ska kartongerna specialåka på något vis? Jag kände mig osäker och tog hissen till 2:an igen. Annars var det mycket fart och fläkt på Våning 4, möten, spring i korridorer – en kvinna pratade i headset! Imorgon ska jag prata med en nyckelperson på Våning 4 om kartongerna. Alla har tipsat om henne. Hon måste veta.

 /Leo

Remember Beuys

13 Jul

BeuysJoseph Beuys och Andy Warhol har kallats för de två mest betydelsefulla konstnärerna under efterkrigstiden. På alla fotografier jag sett av dem tillsammans ser de ut att ha haft det glatt och trevligt i varandras sällskap. Men den Beuys som framträder på Warhols porträttbild av honom stirrar olyckligt mot betraktaren, fångad i konstnärskollegans estetiska grepp – så fruktansvärt olikt hans eget. Där Beuys i sin konstnärsroll närmade sig schamanens transcendentala strävan sökte Warhol ytan, tomheten. Hans porträtt tycks inte vilja avslöja något om den porträttade utan snarare tvärtom förstärka den redan rådande schablonbilden, liksom ville han göra människorna till seriefigurer. Därför kan ett porträtt som det av Beuys kännas extra ironiskt. Samtidigt uppträdde ju Beuys på sätt och vis som en seriefigur, ständigt iklädd samma kläder: hatt, jeans och fiskarväst. Dessa enkla medel hjälpte naturligtvis till att skapa det enigma som fick mig och en kurskompis på konstvetenskapen att 1994 ta vad vi hade i form av studiemedel och åka ner till Paris för att besöka den stora retrospektiva Beuysutställningen på Centre Pompidou. Vi ångrade oss inte. I år skulle han ha fyllt 90 år om han levat, vilket uppmärksammats på en rad museer runt om i världen. Han dog dock redan 1986, året före Warhol. Å andra sidan levde han länge i perspektiv av hur nära det var att han strök med under andra världskriget, 40 år tidigare. Han var stridspilot i Luftwaffe och kraschlandade 1943 i Krim, varefter han sa sig ha räddats av nomadiska tartarer som smörjde in honom med fett och svepte honom i filtar föra att han skulle bevara värmen. Dessa material – fett och filt – blev hans centrala arbetsmaterial i konstnärskapet. Ta till exempel verket Plight som består av ett tomt rum – sånär som på en flygel – med filtbalar på högkant istället för väggar eller verket Fettstuhl (en stol med en enorm hög med fett på). Han var också mycket intresserad av performancekonst, vilka i hans fall i allmänhet rörde sig kring kommunikation av olika slag. I ett fall förklarade han konst för en död hare. I ett annat verk – I like America and America likes me – stängde han i sig ett rum tillsammans med en vild prärievarg. Det var alltså knappast Warhols USA han försöket nå. Jag vet inte om man kan säga att han vann någon ömsesidig kommunikation eller förståelse vare sig med kaninen eller prärievargen men han gjorde definitivt tappra försök. Han var involverad i Fluxus-rörelsen men framstod redan tidigt som en mycket särpräglad konstnär som konsekvent höll sig till vissa tidigt givna grundteman och material. Hans förhållande till materialet tycks mig på samma gång extremt konkret och extremt metaforiskt. Man kan hävda att hans inställning var konceptuell, det vill säga att han såg själva idéerna som genomsyrade verken som det viktiga och inte objekten i sig. Här tog han avstamp i dadaismens idé om att vad som helst kan ges epitetet ”konst”, men i linje med sin konceptuella inställning fokuserade han snarare på konstnären och menade att alla kan vara och är konstnärer. Så såg han också på sitt eget liv som en enda lång kreativ akt, en konstutövning. Han sa sig avsky förtingligad konst, konst som blir till varor som prissätts och bedöms av experter. För honom var mötet och samtalet en essentiell del av konsten och som möjliggjorde vad han benämnde ”den sociala skulpturen”. Ironiskt då att tänka sig honom tillsammans med den svale voyeuren Warhol som så fullständigt bejakade populärkulturen. Jag tror inte Beuys såg Warhol som cynisk men väl det samhälle han verkade i och använde sig av. De hade milt uttryckt olika perspektiv. Medan filt och fett var viktiga element i Beuys personliga historia var det som nog Warhol mest av allt förknippas med – Campbells soppburkar – basföda i det fattiga immigranthem denne växte upp i. Warhol var en fri individ inom massproduktionens värld, Beuys ville se en värld som massproducerade fria individer. En likhet är att de själva fick ett nimbus kring sig som närmast kom dem att framstå som en sorts levande konstverk. I båda fallen i så fall ovärderliga dito. Detta att jämföra med Warhols porträttbilder av Joseph Beuys som bara kostar några futtiga miljoner. Nå, det är väl som man brukar säga: Beuys will be Beuys.

/Kristian

Titel: reviderad

17 Jun

Det stormar kring Knausgård igen.

I band 2 av det autofiktiva romanprojektet Min Kamp vräker den norske ordtjuren vulgära invektiv över nya hemlandet Sverige. Etablissemanget förvirras, men förlaget hör kassaklirr och agerar blixtsnabbt: ”In med upplagan, nu jävlar byter vi titel på tvåan!”

Och så här ser den reviderade versionen ut.

Svenskarnas kärlek till Karl Ove är obesvarad.

/Jenny